The road
....................
Jag lämnade göteborg med både tårar och skratt.
Jag lämnade min bästa vän.
Flyttade till stockholm, och startade ett nytt liv där.
Jag tror att jag växte ganska mycket i mig själv när jag var tvungen att starta om från början helt själv i en helt främmande storstad.
STOCKHOLM.
Allt var mycket hårdare där än vad jag var van vid.
Människorna där var fokuserade på andra saker än vad jag var van vid.
Jag fick prestationsångest och kände mig otillräcklig.
Det jag var stolt över i göteborg skämdes jag över i stockholm.
Det första året i stockholm, kände jag att allt handlade om vem man var och vart man kom från.
För att bli accepterad , få vänner eller att överhuvudtaget vara intressant för omgivningen,
var man tvungen att jobba inom mode eller media branschen.
Man var tvungen att ha rätt kläder på sig vid varje tillfälle och man skulle alltid ha något intressant ämne att ta upp vid middagar.
Du skulle vara smart, snygg, sexig,rik och ha en massa vänner.
Vänner som du skulle gå ut och fika och shoppa på stan med.
Vänner som du skulle springa på stureplan med.
Först lite mat på vapiano, kanske ett glas vin också, sen vidare till ute compagniet för lite vin, sen en sväng till cafét, efter det kanske en sväng till rose för att sedan avsluta 04:45 på whiteroom.
Vänner som du skulle springa på event med för att skapa nya kontakter, och för att synas.
Det var så allt såg ut genom mina ögon första året jag bodde där.
Men jag klarade inte mer och att flytta tillbaka till göteborg just då var inte ett alternativ.
Efter ett år i stockholm hade jag fortfarande inga vänner.
Det fanns bara en person, och det var denna som målat upp bilden av stockholm åt mig och berättat för mig hur allt fungerade där.
Jag valde att bryta upp helt, för jag kunde inte bo i den stan om jag inte fick vara mig själv.
Jag ville skapa mina egna uppfattningar och tankar.
Jag ville inte känna mig otillräcklig längre och ha prestations ångest.
Jag lämnade solna och allt som hade med det att göra och flyttade innanför tullarna.
Sakta men säkert började jag se stockholm och dess invånare med andra ögon och skapade därav mina egna tankar och tycken om dem.
Jag struntade i om jag inte jobbade som modell, art director,stylist eller inom reklam.
Jag struntade i vad alla andra gjorde för att överleva eller för att kunna köpa champange på krogen.
Jag var jag och dom var dom.
Jag hittade tillbaka till mig själv och slutade att skämmas över den jag var.
Jag träffade vänner, vänner som jag haft fruktansvärt kul med och utan dom hade jag nog inte gillat stan som mycket som jag faktiskt började göra.
Vi fikade, shoppade, sparng på stureplan och avslutade på whiteroom 04:45.
Inte för att det var det man skulle göra utanför att vi hade jävligt kul.
Jag växte i mig själv och kunde hantera stan på ett annat sätt.
I sommras träffade jag en fantastisk person, en person som på en annat plan tog mig tillbaka till den jag var från början, med samma värderingar och samma tankar om livet som jag hade samma dag som jag tog tåget från göteborg till stockholm första gången med 4 resväskor.
Samma allt som då, fast äldre, visare, starkare och med mer erfarenheter i bagaget.
Nu känner jag äntligen ro i kroppen. Jag är lycklig.
Samtidigt som jag faktiskt älskar att låta stockholms ytlighet suga sig in i mig, så är jag nu glad att jag kan välja när, för jag har valt att ta en pause från stan på obestämd tid.
Nu befinner jag mig istället 80 mil norr om stockholm.
Jag trivs här som fisken i vattnet, handen i handsken, you name it!
Om det beror på den underbara miljön, den fantastiska person jag lever med eller om det är tids skedet det vet jag inte ännu men just nu passar detta mig perfekt och jag vaknar med ett leende varje morgon.
Rätt plats rätt tid.
Det är där jag befinner mig nu.
Men så såfort jag saknar mina vänner i stockholm eller behöver känna ytligheten suga tag i mig för ett litet tag så är det bara 1 timme med flyg borta.
